Vad vill vi människor egentligen?

Det här med att vara sjuk visar sig driva på lusten att blogga, spännande. 🙂

Världen förfäras (med all rätt) över att Donald Trump har blivit USA:s president. Bland det första han gör är att gå till attack mot medierna, då han menar att de visar en skev bild om hur många det var som var närvarande på plats och lyssnade på hans invigningstal. Det är helt idiotisk att haka upp sig på en sådan petitess, visa vad du går för istället, varför lägga energi på att smutskasta media? Det är vansinnigt skrämmande att det är det som nästan får honom att bli som mest upprörd. Det är också vansinnigt skrämmande att han är helt säker på att han hade färre röster än Hillary Clinton i presidentvalet i november på grund av att hon fick röster från obehöriga invandrare. Detta är något som inte går att bevisa, utan det är mer en ”känsla” som Trump har. Men mest skrämmande av allt är förstås alla dessa missnöjda människor som vill att denna självupptagna, sexistiska, lättkränkta man ska ha all den makt han nu fått. Givetvis måste vi alla vara lite förfärade, för jag tror inte att någon, inte ens Trump själv, vet hur det här kommer att sluta.

Men det var egentligen inte världspolitik jag vill prata om. Utan den politik som sker mycket närmare mig. Jag är uppriktigt sagt bekymrad över alla hetska diskussioner som florerar överallt på nätet. SAGIK är förmodligen det bästa som hänt svensk agility, vi har en styrelse som verkligen brinner för sporten. Men vi verkar inte vara särskilt intresserade av demokrati. Styrelsemöten, bläh vad tråkigt, ingen som inte måste dyker upp, men sen rasar vi över besluten som tas? Jag förstår inte. Hur ska någon orka arbeta ideellt om det enda man får är skit för det? Själv har jag tröttnat på alla diskussioner för längesen och läser sällan och kommenterar ännu mer sällan. Men jag inser ju att jag är en lika stor del av problemet som alla andra, tystnad ger inget stöd till någon, tystnad är bara feghet. Jag lovar mig själv att bli bättre på att uttrycka mina åsikter och inte stoppa ner dem i en låda för att sedan kasta bort nyckeln och gå och muttra att folk är idioter…

Sjuk och tävlingsabstinent

Jösses vad längesen jag bloggade. Jag förlorade lusten någon gång i höstas, vet inte riktigt varför, eller jo det vet jag nog. Jag kände mig som en dålig hundtränare och jag började plugga vilket visade sig ta mängder av mer energi och tid än vad jag trott. Jag gjorde inte Dingo rättvisa då jag slarvar alldeles för mycket med honom och Lyra var jag livrädd att köra med då jag var rädd att hon skulle slå ihjäl sig på banan om jag gjorde minsta felsteg. Vilket givetvis ledde till att jag blev en ganska kass handler. Vi hade ändå några riktigt grymma lopp innan jag gick in för agilityvila, men det kändes som att hon var för spänd för att det skulle vara sunt för henne, som att springa med en tickande bomb.

Jag gick en onlinekurs för Fanny Gott om en ”hållbar och stark hund”. Jag är jättenöjd med kursen, men någonstans i slutet så sa magkänslan åt mig att sluta. Jag bestämde mig för att Lyra inte skulle hoppa ett enda hinder på ett tag…

Jag tog henne till en fysioterapeut som fick känna igenom henne och hon kunde inte annat än hålla med, Lyra var superspänd, både bak och fram. Hon rekommenderade elbehandling, vilket jag var villig att prova. Det var tre veckors väntan innan det fanns en ledig tid, så under tiden gick vi lugna koppelpromenader och simmade en hel del. Hon stretchades dagligen och novafonen användes flitigt. Lyra spänner sig något kopiöst när hon ska kännas igenom av okänd person, Dingo är likadan. Jag måste nog komma på en strategi för detta till nästa valp, eftersom det blir så svårt att få en ”second opinion” när de spänner sig som tusan.

Nåväl, efter en elbehandling märktes ingen skillnad. Jag tyckte i och för sig att hon kändes bättre, men det tyckte jag redan innan elbehandlingen. Hundfysioterapeuten tyckte inte att hon förbättrats alls så hon föreslog något som heter Ortoton, men hon ville prata med en annan fysioterapeut innan hon vågade skriva ut det. Bra tänkte jag, då hinner jag kolla upp vad det är du kanske vill ge min hund. När jag sen läste att det var ett centralnervstimulerande medel blev jag mörkrädd. Aldrig i livet att jag skulle ge det till en frisk hund, utan muskelvärk som vill så mycket av livet att hon spänner sig. Nej, det vi behöver hitta är en livsstil som vi kan hantera, inte några tabletter (som dessutom avregistrerades för människor för över 15 år sedan).

När jag efter en vecka återvände till hundfysioterapeuten hade hon avråtts från att skriva ut Ortoton vilket gladde mig. Annars hade jag nog inte haft kvar något förtroende för någon av fysioterapeuterna. Hon elbehandlades en gång till och tja, jag tycker att det är svårt att lita på saker som det saknas ordentlig evidens för. Inte så konstigt egentligen då hela mitt yrke handlar om evidens. Det går inte att arbeta som sjuksköterska och införa något som det inte gjorts studier på. Så jag är matad med att evidens är det viktigaste vi har att luta oss tillbaka mot men ändå tackar jag ja till elbehandling trots att det saknas evidens? (Motbevisa mig gärna om jag har fel!)

Ja, jag kan skratta lite åt mig själv. Men nu har jag provat och jag kommer troligen inte att göra om det. Jag såg ingen som helst skillnad av just elbehandlingen, däremot blev Lyra mycket bättre av simning, stretchning, novafon och flexikoppelpromenader. Jag som alltid har bannat flexikoppel har nu själv börjat använda det. Lyra älskar att springa, fort fort ska det gå, helst hela tiden. Så vissa promenader, när jag inte orkar tänka på hur länge hon har värmt upp innan jag släpper henne, hur långt vi har kvar hem så att jag kan koppla upp henne lagom till att hon är nervarvad hemma, så får hon helt enkelt gå i flexi. Hon kan röra sig ganska fritt, men behöver aldrig gallopera och hon vet exakt hur långt flexikopplet sträcker sig. Hon är en hund som drivs av förväntningar, har hon en gång fått göra något hon älskar (typ springa) kommer hon tro att hon kommer att få göra det och ha en förväntan åtminstone hundra gånger vi går på samma ställe där hon släpptes senast. Men när hon får på sig flexikopplet har hon ingen förväntan på att vara lös och då går hon lugnt och avslappnat.

Lagom till att Lyra är friskförklarad så hade vi sen länge bokat agilitykurs. Men dumt nog så lyckades jag stuka foten två dagar innan, vilket gjorde det helt omöjligt att ens tänka tanken på att kunna springa. Så agilityvilan förlängdes i ytterligare några veckor, innan jag återigen vågade springa ledigt och lätt.

Nu har vi tränat ungefär en gång i veckan under två månaders tid och både Lyra och Dingo känns riktigt starka och fina. Jag börjar hitta tillbaka mellan balansen att våga utmana Lyra, men ändå lyckas så att vi inte tappar självförtroendet helt. Och jag tränar ofta med Ida som skäller hårt på mig när jag slarvar med Dingo, vilket är precis vad jag behöver.

Efter fyra månaders tävlingsuppehåll så närmade sig äntligen tävlingsdagen och vi var så taggade!

Vad händer då? Jag får värsta influensan och är helt sänkt med feber i 10dagar. Förstår ni hur länge det är att ha feber i tio dagar? Att känna sig som om man är i en annan värld och inte kunna diskutera något mer avancerat än om man kanske är torr i munnen, kissnödig, i behov av att snyta sig eller om man bara skulle sova en stund till? Jag brukar inte vara gnällig, men en sjuk Lydia är en gnällig Lydia. Fy fan vad jag hatar det. Nu vill jag inte förlora mer av skolan och jag vill komma igång med den fantastiskt roliga agilityträningen igen, så jag sitter helt blickstilla för att kroppen ska vinna mot virusen. Eller nä, tidigare idag skötte jag mig inte. Jag gick på en föreläsning och jag gick på en timmes lång promenad med hundarna och njöt av varenda sekund. Tänk att man kan sakna alla promenader när alla i princip har klagat över att det inte går att gå någonstans för att det är halt och vasst och kallt och otrevligt på alla sätt och vis…

Jag hoppas att jag är frisk snart för jag är så taggad till att träna och plugga. Kom igen nu bacillusker jag har väntat länge nog på att ni ska lämna mig!

 

Dingo är tillbaka!

Idag var det östgötamästerskap på klubben. En himla trevlig tävling där mästerskapskänslan byggdes upp under dagen. Det är verkligen fantastiskt mycket roligare att springa agility med hejarklack och det är väldigt roligt att heja fram sina klubbkamrater!

Ännu roligare är det förstås när jag och Dingo lyckas sätta våra tre lopp och blir östgötamästare! 😀 Igår kändes han helt frånvarande, men idag var vi fokuserade och taggade.

Lyra skötte sig ganska bra. Men hon rev två hinder i hopploppet och sen diskade vi ut oss i agilityloppet…

Plötsligt händer det!

Idag hände något jag aldrig trodde skulle hända. Lyra har känts som min rutinerade hund medan Dingo har försökt tjuvstarta, hoppat A-hindret, sprungit in i banan med belöningsleksaken och missat slalom. Mycket märklig känsla. 

Lyra hoppade också A-hindret för första gången i sitt liv. Men hon räddade mig till och med och det kändes verkligen som att vi var ett team, även fast det inte var klockrent. Jag stod helt felplacerad och skymde hela slalom, medan jag flyttade mig till rätta alldeles för sent lyckades ändå Lyra på något mirakulöst vis komma rätt in i slalom. 

Jag och Lyra startade som nummer ett i agilityklass vilket passade oss enormt bra, det där med att inte ha några hundar före att tagga i gång på var väldigt trevligt. Däremot fick jag skäll av domaren Åsa då vi tydligen ville komma in på banan innan hon var redo. 😀 

Hoppbanan fastnade jag inte alls för. Det var mängder av runt och jag trodde vi skulle komma i mål med en massa rivningar. Döm om min förvåning när fröken kommer i mål felfri och kniper sitt första cert. Duktig tjej!

Jag som otroligt sällan filmar fick hopoloppen på film

Vi leker på tävlingsbanorna

Ytterligare en tävlingshelg är till ända och trots att vi inte fått hem de resultat vi hoppats på så är jag grymt nöjd. Lyras och mitt samspel växer för varje tävling vi befinner oss på och trots att vi inte lyckas komma i mål felfria så har vi fantastiskt roligt. Hon är en räserhund utan dess like och vi har ingen marginal. Mig förlåter hon sällan och jag har lite svårt att lita på henne i alla sekvenser vilket leder till att jag ofta är lite lite sen eller att jag inte har tillräckligt med tålamod och istället blir för tidig och disken är ett faktum. Men vi har gjort så mycket bra, större delen av loppen har vi känts riktigt samspelta, något jag inte upplevt sen vi klassade upp oss till klass tre. Hon har gjort helt magiska kontaktfält, den osäkerhet över balansen som hon hade när vi drog i gång tävlandet för någon månad sedan är spårlöst försvunnen. Nu springer hon med självförtroende hela vägen och vet precis vad som ska göras oavsett om det är sväng eller rakt fram efter balansen.

Det jag måste jobba med är att hon är så galet laddad i början på banan. Om det förväntas av Lyra att hon ska svänga tidigt i banan så blir det ofta fel Och vi blir lite frustrerade båda två. Det är säkert en kombination av att jag spänner mig då jag vet att vi har svårt för detta och att Lyra verkar behöva några hinder på sig innan hon är urladdad och följsam. Men men, vi har diskat oss i alla fyra lopp i helgen, men ändå känns det så galet bra. Det är lite märkligt det här med agility…

Dingo har skött sig fint i hopploppen. Han har inte tryckt på allt han kan, men jag vet att det brukar vara så här fram emot hösten. Gräset är lite blött och han går inte igång lika mycket på mindre tävlingar. Men vi har lyckats komma 2:a och 5:a vilket jag förstås är mycket nöjd med! I agilityloppen däremot har vi dragit på oss en massa konstiga fel. Misstänker att det är mina hjärnspöken som gör mig lite otydligare, jag skulle gärna vilja ha en liten SM-pinne i agiliyklass… Om Lyras kontaktfält varit magiskt bra så har istället Dingo börjat slarva. Att ta balansen i sväng var inga problem, men han flög över kontaktfältet när han bara skulle rakt fram. Tur att det alltid finns något att träna på så att man aldrig känner sig fullärd. 😛

Katt och tävling

Vi har skaffat katt. En alldeles bedårande, stöddig liten ragdolkattunge, fylld av bus. Han är den första katt jag hört morra, men det använder han sig flitigt av så fort han ser hundarna. Först trodde vi att han var rädd och tog därför bort de nyfikna hundarna. Nu inser vi att han mest kollar av hur stöddig han får vara, han kan gå mot hundarna morrandes och blir mycket nöjd över sig själv när de flyttar på sig. Båda hundarna tycker att han är en riktigt märklig prick, men de ska nog lära känna varandra så småningom.
I helgen har vi anordnat tävling och det har nog varit första gången som jag inte har varit så engagerad i funktionärandet. Det var svårt att hinna med att hjälpa till så mycket eftersom det kändes som om det var min tur att tävla hela tiden. 

Efter att halva dagen gått insåg jag att mina bilnycklar var borttappade. Jag glömde till och med banan när jag sprang med Lyra för att jag gick och funderade över var nycklarna kunde vara. Efter ett tag bröt jag ihop, det kändes så kasst att jag inte kunde hålla ordning på mitt liv. 

Överlag har hela den här veckan fyllts av känslostormar då jag faktiskt börjar ett nytt liv nästa vecka. Det har varit tungt att lämna min gamla arbetsplats, samtidigt som jag är väldigt inspirerad till att börja plugga till hösten. 

Jag har verkligen blivit påmind om vilka fina människor jag omringas av. Trots att alla var helt slut efter att ha rott tävlingen i hamn, stannade många kvar för att luskamma varje hörn av klubben och delar av skogen där jag rört mig under dagen. Tusen tack för hjälpen! Men tyvärr är nycklarna lika spårlöst försvunna…

 

Tävlingar i Frövi

Äntligen var det dags att bege sig ut på tävling! Jag måste ärligt erkänna att jag kände mig lite ringrostig. Den här sommaren har varit helt fantastisk, men agilityn har hamnat lite i andra hand. Lyckan över att vara ute på tävling grusades dock av en elak förkylning som under söndagen utvecklades till feber och det kändes som om jag kröp fram förutom de sekunder jag sprang på banan. När jag kom i mål med en puls på över 100 och febern som åter gjorde sig påmind inser jag att det var dumt att springa, men det kändes så fånigt att inte springa sina lopp när jag ändå var på plats och hundarna var taggade.

Nåväl, vi har inte så mycket resultat att skryta om. Första loppet med båda hundarna var lite smått hysteriska. Dingo hoppade A-hindret och Lyra flög gungan. De var väldigt taggade om man säger så… Men efter detta lopp kändes det som att vi var på samma banor med båda hundarna. Dingo lyckades med ett felfritt lopp som dock inte var så snabbt då underlaget var halt efter nattens regn. Vi slutade på en 8:e placering med SM-pinne.

Lyra har rivit något enstaka hinder, vi har inte fått till perfekta vägar, men det är ändå en hel del som känts bra. 

I ett lopp kraschade hon långhoppet när hon skulle ta det och sen vända tillbaka 180grader. Jag vet att hon är ganska dålig på dessa svängar, jag tror att hon tycker att det är fysiskt jobbigt att sträcka ut sig allt hon kan för att sedan tvärt vända tillbaka. Jag har heller inte tränat det särskilt mycket eftersom det inte känns så sunt för hennes lilla kropp. Något jag inte varit nöjd med är hennes running contacts. Av någon anledning har hon känts osäker i nerfarten, jag har försökt skicka henne rakt fram så mycket som möjligt, men det har känts som att hon inte riktigt tror på mig och hon har därför sneglat på mig vilket lett till att hon fått fel steglängd. Detta ska vi se till att träna bort innan nästa tävling.

Sista loppet för helgen kände jag mig som en riktigt kass handler. Jag vet inte om jag kan skylla på febern men jag var helt enkelt dåligt tajmad. Hundarna gjorde sitt bästa men jag lyckades inte hålla ihop alls. Nåväl nu har vi några tävlingshelger framför oss och jag tänker snabbt bli frisk så att jag orkar ge mig ut och träna.

Island

Wow vilket land. En vecka har vi spenderat på Island och det har varit helt underbart. 

Vi har hyrt en bil för att ta oss till östra delen av ön och det har varit helt magiskt att passera mörka, karga områden där inget lever till plötslig grönska med livfulla klippor och mängder av vattenfall.

 Efter att ha åkt igenom ett landskap liknande Mordor såg vi plötsligt mängder av ”fluff” på marken.

 Vi blev fullkomligt lyriska och blev tvungna att kasta oss ur bilen för att känna på fluffet som visade sig vara lavar på lava.

Vi åkte på smala vägar med 17graders lutning utan vägräcken. Alla broar visade sig vara enfiliga helt enkelt för att de var och vartannat år blir sönderslitna av översvämningar. Husen ligger närmast klipporna då det tydligen är mindre risk för stenras än av tsunamis som bildas när mängder av is smälter från bergen/glaciärerna och forsar ner i havet. Jag kan tänka mig att Island är  ett av mycket få länder där en strandtomt är billigare än att bo någon kilometer från havet.

Vi kom fram till en liten by som inte får se solsken under hela tre månader per år då solens strålar inte orkar ta sig över klipporna.

 En sak är säker, lever du på Island så lever du nära naturen. Vi skämtade många gånger om att vi behövde hitta en geolog som kunde förklara all märklig natur vi åkte igenom.

Vi har sett fantastiskt vackra islaguner och även fått ett smakprov på glaciärvandring. 

Helt galet känns det att all den is vi gått på beräknas ha smält bort inom fem år.

Vi har blivit nedhissade i en gammal vulkan, 120meter rakt ner i berget. Hur häftigt som helst och klipporna glimrade mellan rött, blått och grönt.

 Det är fascinerande att känna hur dålig balans man har när det inte finns någon horisontlinje. Jag som har lätt för att må illa kände ett lätt illamående under hela min vulkanvistelse. Längst därnere duggade det ständigt. Enligt guiden var vattnet 4-5år gammalt, då det var så lång tid det tog för regnvatten att tränga sig ner genom den stelnade lavan.

Sen har vi givetvis även ridit islandshäst, tittat på geysrar, gått på svart lavastrand och besökt blå lagunen, som är en varm ”utomhuspool” med 38gradigt vatten. 

Vi har även traskat runt i Reykjavik och tittat på prideparad och ätit soppa ur stora bröd. Det var en stor kontrast att komma från små, folktomma byar, till storstaden där det myllrade av människor. Jag gillar verkligen staden, ja det var nog inget på Island som jag inte har gillat. 

Vi har haft en helt enorm tur med vädret. Nästan varje gång vi har satt oss i bilen har det kommit en ordentlig regnskur, men så fort vi gått ur har solen skinit på oss. Vi skämtade till och med med guiden innan vi gick ner till vulkanen, då det tydligen är ett av Islands mest regnrika ställen, att de inte behövde oroa sig för regnet eftersom vi var med. Grupp nummer ett gick ut i ösregn medan vi satt inomhus och drack varm oboy. När det var vår tur var det visserligen inget solsken som mötte oss men regnet hade mirakulöst dragit vidare. Jag är helnöjd med min sista semestervecka, Island har verkligen levererat! 

Hula hoppet

För oss blev Hula-hoppet bara en tvådagars-tävling då jag är tvungen att jobba helgen. Men det har varit två otroligt varma dagar, så det känns ganska skönt att lämna det vindstilla industriområdet. Varken jag eller Dingo är gjorda för aktiviteter i värme, Lyra säger att inget bekommer henne,  men hennes flåsande indikerar något annat. 😛 

Vi började torsdagen med tre stadiga disk. Dingo tyckte jag faktiskt diskade ut sig utan min hjälp då han plötsligt sprang bakom ryggen på mig för att ta en tunnel, solsting? Lyra vägrade att ta långhoppet korrekt utan kastade sig ut i mitten på väg mot en tunnel som hon bestämt sig för att ta. Jag tog säkert om fem gånger innan hon förstod att man faktiskt måste ta hela hindret innan man går vidare till nästa… Sen märks det att vi tränat på svåra balansnedfarter det senaste, för nu när det bara var rakt fram tog hon första hindret rakt fram och dök sedan in mot banan igen (trots att jag höll mig på andra sidan). Högst oväntade fel måste jag ju säga. Skönt att Dingo satte en stabil nolla i sista loppet för dagen.

Fredagens lopp genererade lite småfel för Dingos del. En hoppad balansnedfart, vilket var första på mycket länge och fel i slalom. Vi skyller på solen, hade det inte varit så varmt så hade vi sprungit felfritt. 😛

Lyra skötte sig faktiskt riktigt fint i hopploppet. Starten var jag mest nojig över, då det var mycket runt vilket är vår svaghet. Men hon klarade det faktiskt riktigt bra. Tänk om all träning vi lagt ner på detta börjar ge lite resultat? Det vore underbart. Sen råkade jag vara lite otydlig innan en mur och jag tror helt enkelt att jag råkade ställa mig precis bakom pelaren, så hon kom in till mig för att fråga vart hon skulle när hon hoppat muren, istället för att fortsätta över ett hinder. Nåväl, det kändes fint att komma i mål utan att diska oss. Speciellt efter sista loppet då hon kraschade rakt in i oxern för att hon hade för bråttom. Inte ok, man måste faktiskt vara rädd om sig. Hon skadade sig inte, utan var mest lite snopen över att inte få köra färdigt banan. 

När det sen var dags att åka hem var det säkert fyrtio grader i bilen. Vi tog ett välbehövligt dopp innan vi satte oss i värmen. Jag brukar inte klaga på min ganska enkla bil, men att den inte har AC är ett stort minus dagar som denna. Men det är lite nostalgiskt att åka motorväg med rutorna nerdragna. Ljudet påminner mig om när jag var barn och vi bilade till Spanien i vår gamla Volvo utan AC. 

Sista semesterdagarna

Vi njuter i stora drag av mina sista semesterdagar. Först några slappardagar hemma och sen tog vi bilen och åkte söderut. Första anhalt var Visingsö där vi spenderade några riktigt trevliga timmar.

 Hundarna njöt av vattnet, men själv doppade jag inte mer än tårna, den där Vättern är allt bra kall… 

Lyra har fått ta det lite lugnt då hon råkat bryta en klo. Så himla tråkigt, jag är sjukt sugen på att komma igång och träna agility efter semestern, men jag misstänker att det får vänta en vecka till, läk ihop fort nu lilla klo!

Efter Visingsö åkte vi småvägar ner genom de småländska skogarna, där vi spenderar helgen hos kompisar. Vi tältar i deras trädgård med världens finaste utsikt. Det blev en tidig morgon med morgonsol och tuppar som gol. Men det är oslagbart att ta sig ur tältet och njuta av ett morgondopp och trevligt sällskap.

Lammhult kryllar tydligen av designaffärer och plötsligt hittade vi det perfekta vardagsrumsbordet, tänk att det bara stod där och väntade på att vi skulle komma förbi. 🙂 
På måndag börjar jag jobba igen, det känns helt okej. Men jag måste erkänna att man skulle kunna vänja sig vid att ha semester…