Vad vill vi människor egentligen?

•januari 24, 2017 • 2 kommentarer

Det här med att vara sjuk visar sig driva på lusten att blogga, spännande. 🙂

Världen förfäras (med all rätt) över att Donald Trump har blivit USA:s president. Bland det första han gör är att gå till attack mot medierna, då han menar att de visar en skev bild om hur många det var som var närvarande på plats och lyssnade på hans invigningstal. Det är helt idiotisk att haka upp sig på en sådan petitess, visa vad du går för istället, varför lägga energi på att smutskasta media? Det är vansinnigt skrämmande att det är det som nästan får honom att bli som mest upprörd. Det är också vansinnigt skrämmande att han är helt säker på att han hade färre röster än Hillary Clinton i presidentvalet i november på grund av att hon fick röster från obehöriga invandrare. Detta är något som inte går att bevisa, utan det är mer en ”känsla” som Trump har. Men mest skrämmande av allt är förstås alla dessa missnöjda människor som vill att denna självupptagna, sexistiska, lättkränkta man ska ha all den makt han nu fått. Givetvis måste vi alla vara lite förfärade, för jag tror inte att någon, inte ens Trump själv, vet hur det här kommer att sluta.

Men det var egentligen inte världspolitik jag vill prata om. Utan den politik som sker mycket närmare mig. Jag är uppriktigt sagt bekymrad över alla hetska diskussioner som florerar överallt på nätet. SAGIK är förmodligen det bästa som hänt svensk agility, vi har en styrelse som verkligen brinner för sporten. Men vi verkar inte vara särskilt intresserade av demokrati. Styrelsemöten, bläh vad tråkigt, ingen som inte måste dyker upp, men sen rasar vi över besluten som tas? Jag förstår inte. Hur ska någon orka arbeta ideellt om det enda man får är skit för det? Själv har jag tröttnat på alla diskussioner för längesen och läser sällan och kommenterar ännu mer sällan. Men jag inser ju att jag är en lika stor del av problemet som alla andra, tystnad ger inget stöd till någon, tystnad är bara feghet. Jag lovar mig själv att bli bättre på att uttrycka mina åsikter och inte stoppa ner dem i en låda för att sedan kasta bort nyckeln och gå och muttra att folk är idioter…

Sjuk och tävlingsabstinent

•januari 23, 2017 • Kommentera

Jösses vad längesen jag bloggade. Jag förlorade lusten någon gång i höstas, vet inte riktigt varför, eller jo det vet jag nog. Jag kände mig som en dålig hundtränare och jag började plugga vilket visade sig ta mängder av mer energi och tid än vad jag trott. Jag gjorde inte Dingo rättvisa då jag slarvar alldeles för mycket med honom och Lyra var jag livrädd att köra med då jag var rädd att hon skulle slå ihjäl sig på banan om jag gjorde minsta felsteg. Vilket givetvis ledde till att jag blev en ganska kass handler. Vi hade ändå några riktigt grymma lopp innan jag gick in för agilityvila, men det kändes som att hon var för spänd för att det skulle vara sunt för henne, som att springa med en tickande bomb.

Jag gick en onlinekurs för Fanny Gott om en ”hållbar och stark hund”. Jag är jättenöjd med kursen, men någonstans i slutet så sa magkänslan åt mig att sluta. Jag bestämde mig för att Lyra inte skulle hoppa ett enda hinder på ett tag…

Jag tog henne till en fysioterapeut som fick känna igenom henne och hon kunde inte annat än hålla med, Lyra var superspänd, både bak och fram. Hon rekommenderade elbehandling, vilket jag var villig att prova. Det var tre veckors väntan innan det fanns en ledig tid, så under tiden gick vi lugna koppelpromenader och simmade en hel del. Hon stretchades dagligen och novafonen användes flitigt. Lyra spänner sig något kopiöst när hon ska kännas igenom av okänd person, Dingo är likadan. Jag måste nog komma på en strategi för detta till nästa valp, eftersom det blir så svårt att få en ”second opinion” när de spänner sig som tusan.

Nåväl, efter en elbehandling märktes ingen skillnad. Jag tyckte i och för sig att hon kändes bättre, men det tyckte jag redan innan elbehandlingen. Hundfysioterapeuten tyckte inte att hon förbättrats alls så hon föreslog något som heter Ortoton, men hon ville prata med en annan fysioterapeut innan hon vågade skriva ut det. Bra tänkte jag, då hinner jag kolla upp vad det är du kanske vill ge min hund. När jag sen läste att det var ett centralnervstimulerande medel blev jag mörkrädd. Aldrig i livet att jag skulle ge det till en frisk hund, utan muskelvärk som vill så mycket av livet att hon spänner sig. Nej, det vi behöver hitta är en livsstil som vi kan hantera, inte några tabletter (som dessutom avregistrerades för människor för över 15 år sedan).

När jag efter en vecka återvände till hundfysioterapeuten hade hon avråtts från att skriva ut Ortoton vilket gladde mig. Annars hade jag nog inte haft kvar något förtroende för någon av fysioterapeuterna. Hon elbehandlades en gång till och tja, jag tycker att det är svårt att lita på saker som det saknas ordentlig evidens för. Inte så konstigt egentligen då hela mitt yrke handlar om evidens. Det går inte att arbeta som sjuksköterska och införa något som det inte gjorts studier på. Så jag är matad med att evidens är det viktigaste vi har att luta oss tillbaka mot men ändå tackar jag ja till elbehandling trots att det saknas evidens? (Motbevisa mig gärna om jag har fel!)

Ja, jag kan skratta lite åt mig själv. Men nu har jag provat och jag kommer troligen inte att göra om det. Jag såg ingen som helst skillnad av just elbehandlingen, däremot blev Lyra mycket bättre av simning, stretchning, novafon och flexikoppelpromenader. Jag som alltid har bannat flexikoppel har nu själv börjat använda det. Lyra älskar att springa, fort fort ska det gå, helst hela tiden. Så vissa promenader, när jag inte orkar tänka på hur länge hon har värmt upp innan jag släpper henne, hur långt vi har kvar hem så att jag kan koppla upp henne lagom till att hon är nervarvad hemma, så får hon helt enkelt gå i flexi. Hon kan röra sig ganska fritt, men behöver aldrig gallopera och hon vet exakt hur långt flexikopplet sträcker sig. Hon är en hund som drivs av förväntningar, har hon en gång fått göra något hon älskar (typ springa) kommer hon tro att hon kommer att få göra det och ha en förväntan åtminstone hundra gånger vi går på samma ställe där hon släpptes senast. Men när hon får på sig flexikopplet har hon ingen förväntan på att vara lös och då går hon lugnt och avslappnat.

Lagom till att Lyra är friskförklarad så hade vi sen länge bokat agilitykurs. Men dumt nog så lyckades jag stuka foten två dagar innan, vilket gjorde det helt omöjligt att ens tänka tanken på att kunna springa. Så agilityvilan förlängdes i ytterligare några veckor, innan jag återigen vågade springa ledigt och lätt.

Nu har vi tränat ungefär en gång i veckan under två månaders tid och både Lyra och Dingo känns riktigt starka och fina. Jag börjar hitta tillbaka mellan balansen att våga utmana Lyra, men ändå lyckas så att vi inte tappar självförtroendet helt. Och jag tränar ofta med Ida som skäller hårt på mig när jag slarvar med Dingo, vilket är precis vad jag behöver.

Efter fyra månaders tävlingsuppehåll så närmade sig äntligen tävlingsdagen och vi var så taggade!

Vad händer då? Jag får värsta influensan och är helt sänkt med feber i 10dagar. Förstår ni hur länge det är att ha feber i tio dagar? Att känna sig som om man är i en annan värld och inte kunna diskutera något mer avancerat än om man kanske är torr i munnen, kissnödig, i behov av att snyta sig eller om man bara skulle sova en stund till? Jag brukar inte vara gnällig, men en sjuk Lydia är en gnällig Lydia. Fy fan vad jag hatar det. Nu vill jag inte förlora mer av skolan och jag vill komma igång med den fantastiskt roliga agilityträningen igen, så jag sitter helt blickstilla för att kroppen ska vinna mot virusen. Eller nä, tidigare idag skötte jag mig inte. Jag gick på en föreläsning och jag gick på en timmes lång promenad med hundarna och njöt av varenda sekund. Tänk att man kan sakna alla promenader när alla i princip har klagat över att det inte går att gå någonstans för att det är halt och vasst och kallt och otrevligt på alla sätt och vis…

Jag hoppas att jag är frisk snart för jag är så taggad till att träna och plugga. Kom igen nu bacillusker jag har väntat länge nog på att ni ska lämna mig!

 

Dingo är tillbaka!

•september 18, 2016 • Kommentera

Idag var det östgötamästerskap på klubben. En himla trevlig tävling där mästerskapskänslan byggdes upp under dagen. Det är verkligen fantastiskt mycket roligare att springa agility med hejarklack och det är väldigt roligt att heja fram sina klubbkamrater!

Ännu roligare är det förstås när jag och Dingo lyckas sätta våra tre lopp och blir östgötamästare! 😀 Igår kändes han helt frånvarande, men idag var vi fokuserade och taggade.

Lyra skötte sig ganska bra. Men hon rev två hinder i hopploppet och sen diskade vi ut oss i agilityloppet…

Plötsligt händer det!

•september 17, 2016 • 1 kommentar

Idag hände något jag aldrig trodde skulle hända. Lyra har känts som min rutinerade hund medan Dingo har försökt tjuvstarta, hoppat A-hindret, sprungit in i banan med belöningsleksaken och missat slalom. Mycket märklig känsla. 

Lyra hoppade också A-hindret för första gången i sitt liv. Men hon räddade mig till och med och det kändes verkligen som att vi var ett team, även fast det inte var klockrent. Jag stod helt felplacerad och skymde hela slalom, medan jag flyttade mig till rätta alldeles för sent lyckades ändå Lyra på något mirakulöst vis komma rätt in i slalom. 

Jag och Lyra startade som nummer ett i agilityklass vilket passade oss enormt bra, det där med att inte ha några hundar före att tagga i gång på var väldigt trevligt. Däremot fick jag skäll av domaren Åsa då vi tydligen ville komma in på banan innan hon var redo. 😀 

Hoppbanan fastnade jag inte alls för. Det var mängder av runt och jag trodde vi skulle komma i mål med en massa rivningar. Döm om min förvåning när fröken kommer i mål felfri och kniper sitt första cert. Duktig tjej!

Jag som otroligt sällan filmar fick hopoloppen på film

Vi leker på tävlingsbanorna

•september 5, 2016 • Kommentera

Ytterligare en tävlingshelg är till ända och trots att vi inte fått hem de resultat vi hoppats på så är jag grymt nöjd. Lyras och mitt samspel växer för varje tävling vi befinner oss på och trots att vi inte lyckas komma i mål felfria så har vi fantastiskt roligt. Hon är en räserhund utan dess like och vi har ingen marginal. Mig förlåter hon sällan och jag har lite svårt att lita på henne i alla sekvenser vilket leder till att jag ofta är lite lite sen eller att jag inte har tillräckligt med tålamod och istället blir för tidig och disken är ett faktum. Men vi har gjort så mycket bra, större delen av loppen har vi känts riktigt samspelta, något jag inte upplevt sen vi klassade upp oss till klass tre. Hon har gjort helt magiska kontaktfält, den osäkerhet över balansen som hon hade när vi drog i gång tävlandet för någon månad sedan är spårlöst försvunnen. Nu springer hon med självförtroende hela vägen och vet precis vad som ska göras oavsett om det är sväng eller rakt fram efter balansen.

Det jag måste jobba med är att hon är så galet laddad i början på banan. Om det förväntas av Lyra att hon ska svänga tidigt i banan så blir det ofta fel Och vi blir lite frustrerade båda två. Det är säkert en kombination av att jag spänner mig då jag vet att vi har svårt för detta och att Lyra verkar behöva några hinder på sig innan hon är urladdad och följsam. Men men, vi har diskat oss i alla fyra lopp i helgen, men ändå känns det så galet bra. Det är lite märkligt det här med agility…

Dingo har skött sig fint i hopploppen. Han har inte tryckt på allt han kan, men jag vet att det brukar vara så här fram emot hösten. Gräset är lite blött och han går inte igång lika mycket på mindre tävlingar. Men vi har lyckats komma 2:a och 5:a vilket jag förstås är mycket nöjd med! I agilityloppen däremot har vi dragit på oss en massa konstiga fel. Misstänker att det är mina hjärnspöken som gör mig lite otydligare, jag skulle gärna vilja ha en liten SM-pinne i agiliyklass… Om Lyras kontaktfält varit magiskt bra så har istället Dingo börjat slarva. Att ta balansen i sväng var inga problem, men han flög över kontaktfältet när han bara skulle rakt fram. Tur att det alltid finns något att träna på så att man aldrig känner sig fullärd. 😛

Katt och tävling

•augusti 28, 2016 • Kommentera


Vi har skaffat katt. En alldeles bedårande, stöddig liten ragdolkattunge, fylld av bus. Han är den första katt jag hört morra, men det använder han sig flitigt av så fort han ser hundarna. Först trodde vi att han var rädd och tog därför bort de nyfikna hundarna. Nu inser vi att han mest kollar av hur stöddig han får vara, han kan gå mot hundarna morrandes och blir mycket nöjd över sig själv när de flyttar på sig. Båda hundarna tycker att han är en riktigt märklig prick, men de ska nog lära känna varandra så småningom.
I helgen har vi anordnat tävling och det har nog varit första gången som jag inte har varit så engagerad i funktionärandet. Det var svårt att hinna med att hjälpa till så mycket eftersom det kändes som om det var min tur att tävla hela tiden. 

Efter att halva dagen gått insåg jag att mina bilnycklar var borttappade. Jag glömde till och med banan när jag sprang med Lyra för att jag gick och funderade över var nycklarna kunde vara. Efter ett tag bröt jag ihop, det kändes så kasst att jag inte kunde hålla ordning på mitt liv. 

Överlag har hela den här veckan fyllts av känslostormar då jag faktiskt börjar ett nytt liv nästa vecka. Det har varit tungt att lämna min gamla arbetsplats, samtidigt som jag är väldigt inspirerad till att börja plugga till hösten. 

Jag har verkligen blivit påmind om vilka fina människor jag omringas av. Trots att alla var helt slut efter att ha rott tävlingen i hamn, stannade många kvar för att luskamma varje hörn av klubben och delar av skogen där jag rört mig under dagen. Tusen tack för hjälpen! Men tyvärr är nycklarna lika spårlöst försvunna…

 

Tävlingar i Frövi

•augusti 22, 2016 • Kommentera

Äntligen var det dags att bege sig ut på tävling! Jag måste ärligt erkänna att jag kände mig lite ringrostig. Den här sommaren har varit helt fantastisk, men agilityn har hamnat lite i andra hand. Lyckan över att vara ute på tävling grusades dock av en elak förkylning som under söndagen utvecklades till feber och det kändes som om jag kröp fram förutom de sekunder jag sprang på banan. När jag kom i mål med en puls på över 100 och febern som åter gjorde sig påmind inser jag att det var dumt att springa, men det kändes så fånigt att inte springa sina lopp när jag ändå var på plats och hundarna var taggade.

Nåväl, vi har inte så mycket resultat att skryta om. Första loppet med båda hundarna var lite smått hysteriska. Dingo hoppade A-hindret och Lyra flög gungan. De var väldigt taggade om man säger så… Men efter detta lopp kändes det som att vi var på samma banor med båda hundarna. Dingo lyckades med ett felfritt lopp som dock inte var så snabbt då underlaget var halt efter nattens regn. Vi slutade på en 8:e placering med SM-pinne.

Lyra har rivit något enstaka hinder, vi har inte fått till perfekta vägar, men det är ändå en hel del som känts bra. 


I ett lopp kraschade hon långhoppet när hon skulle ta det och sen vända tillbaka 180grader. Jag vet att hon är ganska dålig på dessa svängar, jag tror att hon tycker att det är fysiskt jobbigt att sträcka ut sig allt hon kan för att sedan tvärt vända tillbaka. Jag har heller inte tränat det särskilt mycket eftersom det inte känns så sunt för hennes lilla kropp. Något jag inte varit nöjd med är hennes running contacts. Av någon anledning har hon känts osäker i nerfarten, jag har försökt skicka henne rakt fram så mycket som möjligt, men det har känts som att hon inte riktigt tror på mig och hon har därför sneglat på mig vilket lett till att hon fått fel steglängd. Detta ska vi se till att träna bort innan nästa tävling.

Sista loppet för helgen kände jag mig som en riktigt kass handler. Jag vet inte om jag kan skylla på febern men jag var helt enkelt dåligt tajmad. Hundarna gjorde sitt bästa men jag lyckades inte hålla ihop alls. Nåväl nu har vi några tävlingshelger framför oss och jag tänker snabbt bli frisk så att jag orkar ge mig ut och träna.